Sauter au contenu principal
electrocd

Blogue

87 résultats
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • Chroniques d’une séduction dans Sound of Music

    «Recensioner», Johan Redin, Sound of Music, no Vecka 24, 15 juin 2009
    lundi 15 juin 2009 Presse

    Visst har man ibland bestämda minnen av saker någon annan har gjort eller sagt där det senare visar sig att det faktiskt var en själv det handlade om? Visst har man ibland bestämda minnen av hur en plats låter, hur en specifik dörr låter när den öppnas eller stängs eller kanske hur ett visst porslin låter när man använder det? Ljuden vistas i vårt medvetande lika mycket som bilder, begrepp eller erfarenheter gör det. I ett fotoalbum går det att bläddra, se och känna igen. Men hur långt utanför bildens ramar sträcker sig minnet? Det blir allt mer diffust, kanske rentav fabricerande när man börjar pussla ihop ett och annat. Tänk om man hade ett liknande album för ljud där man sätter sig för att lyssna på det man registrerat eller upplevt. Minnena blir nog ganska snart mycket oklara och rentav främmande. Mina minnen tillhör mig, men vad innebär “mitt” i detta fall? Inom oss bär vi även det okända, det andra.

    Minnets “jag” är inte bara en psykologisk eller filosofisk fråga, det kan också undersökas musikaliskt. Den kanadensiska elektroakustiska tonsättaren Jacques Tremblay har på skivan Chroniques d’une séduction sammanställt en liten svit av tre verk som kretsar kring temat minne och “annanhet” (otherness). Det första stycket, Espresso espressivo (2003-2004), består av ljudmaterial från en espressomaskin mixade med ljud från ett café. Det förefaller kanske banalt, men Tremblays känsla för rytm och sammanfogning gör att stycket blir både suggestivt och humoristiskt, nästan på gränsen till science fiction-film när ljudet av bryggprocessen förstärks och accentueras.

    Den andra kompositionen, L’énigme anima (1997, 2001), är däremot mindre lekfullt med en starkare koncentration på kompositoriska element där Tremblays bakgrund som klassisk gitarrist framträder. Stycket kretsar tematiskt kring medvetandet och undermedvetandet, persona kontra anima. Som en slags musikalisk dialog fungerar det, även om det stundtals påminner alltför mycket om Berios sextiotalsverk. Men den bifogade essän som anger någon psykoanalytisk utgångspunkt går mig däremot helt förbi.

    Det sista verket Empathies entropiques (1998-2001) som är uppdelad i åtta stycken imponerar mest. Trots sina 47 minuter sitter man skärpt och lyssnar till morfologiska förändringar och splittingar av ljud, händelser och berättelser på både kända och påhittade språk. Det är inte bara minnets utan också drömmens process som föreställs i verket, dvs. förutsättningslösa synteser av sådant som i det vakna livet skulle framstå som fullständigt osannolikt, osammanhängande eller absurt. Narkotiska hörselhallucinationer och rena elektroniska ljud uppblandas med en slags katalog av stadsljud, konversationer, barn, skratt och buller. Vissa situationer blir hotfulla, andra lockande eller bara estetiskt tilltalande.

    Detta är Tremblays andra skiva. Den första, Alibi, släpptes på samma kanadensiska bolag Empreintes Digitales för drygt tio år sedan. Det tar med andra ord lång tid mellan varven. Och det hörs att Tremblay har lagt ned mycket arbete bakom verket. Hoppas att det inte tar lika lång tid till nästa. Intressant, grävande elektroakustisk musik växer inte på träd nuförtiden.

    Det sista verket Empathies entropiques (1998-2001) som är uppdelad i åtta stycken imponerar mest.

    Chroniques d’une séduction dans Monsieur Délire

    «Journal d’écoute», François Couture, Monsieur Délire, 9 juin 2009
    mardi 9 juin 2009 Presse

    Je débute en musique électroacoustique ce matin. Ce nouveau disque de Jacques Tremblay est inégal, mais pas inintéressant. Trois pièces. D’abord, Espresso espressivo (12 minutes) est consacrée au café. Je n’aime pas le café (je suis du type thé), mais j’ai bien apprécié cet élégant montage de jeux de formes et des sons autour du grain brun (quoi que la référence à Gainsbourg était trop facile, presque indigne). L’énigme anima (9 minutes) est la pièce la plus abstraite du programme, d’une esthétique très près d’Yves Daoust. La pièce de résistance de ce disque est Empathies entropiques (47 minutes), sur l’altérité, à partir de conversations en diverses langues, saisies au vol (ou mises en scène de la sorte). […] À réécouter pour me faire une meilleure idée.

    … élégant montage de jeux de formes et des sons…

    Sur fond blanc dans Dark Entries

    «Kritiek», JD, Dark Entries, no 53, 1 juin 2009
    lundi 1 juin 2009 Presse

    Sur fond blanc betekent zoveel als ‘tegen een witte achtergrond’. Het witte onbevlekte canvas staat symbool voor de maagdelijkheid van een ruimte. In die ruimte treden Bernier en Poulin-Denis binnen, om met behulp van zelfgemaakte geluiden de ruimte te ontmaagden zodat ze haar akœstiek prijs geeft. Hierdoor worden ze ondersteund door het O Vertigo dansensemble, die met hun bewegingen de mogelijkheden van de ruimte –en haar akœstiek- verder aftasten. Doorheen deze veldopnamen verweven de geluidskunstenaars flarden van monologen, verwoorde gedachten en hun elektronische manipulaties. Het geheel weet je als luisteraar de volledige rit uit te laten zitten aan je hoofdtelefoon. De verbeelding wordt geprikkeld.

    Ik zou in deze recensie met gemak kunnen verwijzen naar het subtielere werk van Nurse With Wound, maar dat zou nogal oppervlakkig en zelfs lui zijn. Liever verwijs ik naar de betere momenten van Throbbing Gristles The Endless Not part 2. Om maar te zeggen dat dit album echt wel earcandy is… Een verrassend schijfje…

    Een verrassend schijfje…
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13