Martin Bédard est un type normal. Enfin, il ressemble à monsieur tout le monde. Rien ne le différencie des autres à cette nuance près qu’il fait de la musique. Mais pas n’importe quelle musique, celle que n’importe qui peut faire. Martin Bédard est électro-acousmaticien, terme un peu barbare, j’en conviens, qui désigne ces créateurs de musique acousmatique et/ou électroacoustique. Une musique qui, en générale, ne s’adresse pas au plus grand monde mais pour des gens qui possèdent déjà des éléments de compréhension. Ces compositeurs s’apparentent souvent comme des chercheurs ou, du moins, ils ont une démarche qui s’y rapproche. Tout cela n’a rien de rock ’n’ roll mais les personnes comme Martin Bédard n’ont jamais prétendu l’être. Enfin, comme tout «scientifique» ce n’est que tardivement qu’il sort son premier album. Certes, il a déjà composé et publié auparavant mais Topographies constitue, alors qu’il a la quarantaine passée, sa première réalisation solo. Nous venant tout droit de Montréal, Martin Bédard a été un élève de Robert Normandeau et le moins que l’on puisse dire c’est que cela se ressent. Topographies est un recueil de compositions réalisées entre 2005 et 2012. Malgré des contextes biens différents il existe une réelle cohérence entre les morceaux qui sont des exemples frappant de la variété de ce que peut offrir la musique électroacoustique dans sa nature abstraite mais hautement libre. Pour autant, Topographies reste dans une certaine norme, ne dépasse pas un certain académisme même si ce disque possède de réelles qualités créatrices, de rythmes ou de mouvements. C’est sans doute le mal récurent à beaucoup de genres musicaux qui existent depuis trop longtemps. La capacité de renouvellement n’est pas en rapport avec ce qui est produit et c’est ce qui est fort dommage parfois. On en est conscient lorsque l’on écoute Topographies même si on admet aisément que Martin Bédard est manifestement parmi les plus doués du genre. Le Canadien construit ce qu’il appelle des «lieux transfigurés», des endroits où le réel s’évapore pour laisser la place à une autre réalité, forcément abstraite, faisant fonctionner notre imaginaire à plein régime. En cela Topographies ne peut pas être un disque décevant parce qu’il remplit pleinement son office sans qu’on y trouve à y redire.

Jópár hete — írtam is erről a topikban — összeismerkedtem a Budapest Jazz Klub “hangmesterével” ennek köszönhetően két tápkábelem szolgál azóta is a keverőpultban, még nem jártak 500 órát, de szólnak így is rendesen. Balázs egy fiatal, baromi rendes tag, csak egy baj van vele imádja a elektronikus imrovizációs zenéket. Ez önmagában még nem lenne nagy probléma, de engem is megfertőzött kicsit, vagy inkább úgy mondanám, kinyitott előttem egy ajtót erre a zenei műfajra. Legutóbb, mikor találkoztam vele lelkesen beszélt egy empreintes DIGITALes.com nevű kanadai kiadóról és főleg a kiadó új lemezéről, Manuella Blackburn Formes audibles című CDjéről.

Ma megkaptam és belehallgattam… szóval erős idegek és nagyon nyitott izlés kell hozzá, ezért is írtam a címben, hogy nem merem mindenkinek ajánlani. Viszont nagyon szól a lemez, mondhatnám azt is, döbbenetes a hangja.

A fiatal, Manchesterben élő zeneszerző nőnek ez az első lemeze, pedig komoly neve van az elektro-akusztikus zene világában, nemzetközi fesztiválok nagydíjainak egész sorát nyerte meg. A lemezről csak annyit mondanék, hogy minden szám egy önálló témát jár körbe, a második szám (Switched on) például készülékek kapcsolóinak hangjából komponált zeneszám. Érdekes, sajátos világot tár elénk ez a lemez, számítógépektől és mobiltelefonoktól hangos világunkban mintha tükröt tartana elénk a művész, így éltek, ezt hallgatjátok!

Skivetiketten Empreintes DIGITALes specialiserar sig på elektroakustisk musik och har sedan starten, 1990, gett ut mer än hundra CD-skivor. Utifrån sin bas i Montréal har labeln verkat för elektroakustisk musik, EAM, från Kanada i synnerhet, men även många komponister över hela världen finns representerade i deras skivkatalog. Den prestigefyllda etikettens senaste utgåva bär titeln Topographies och innehåller fem verk av kanadensaren Martin Bédard (f. 1970).

Albumet inleds med stycket Grand dehors (2011), där en väsentlig del av ljuden har hämtats från fängelseceller. Det berättande idématerialet består i två kontrasterande element, frihet respektive fångenskap, som gestaltas i ljud genom häftiga, forcerande rörelser mot trankilt kontemplativa fält. De gestiska kvaliteterna kan således tyckas representera frihet, medan de meditativa fälten uttrycker isolation. Detta är dock inte entydigt, eftersom upplevelsen är subjektiv och ljudmaterialet rör sig mellan många olika nivåer av komplexitet och rörelse. I början av verket uppmärksammar jag ett gnisslande och ekobullrande ljud som konnoterar upplevelsen av att dörren till en fängelsecell öppnas eller stängs. Detta utgör vidare centrum för min lyssning i denna, understundom högt tempodrivna, bio-för-örat. Ljuden av fängelseceller återkommer i olika skepnader – bearbetade, uppklippta liksom obehandlade – och accentuerar omsider intrycket av fångenskap. För mig når den frihetsberövande aspekten sin kulmen i de sekvenser av ihärdigt upprepande buller; väggarna kryper sakta inpå mig och upplevelsen av tunnelseende tar vid. Mot slutet planar verket ut, söker sig till lyssnarens inre och en känsla av acceptans gentemot världsalltet infinner sig. Jag leviterar knappast, men den gamla fängelsecellen är inte längre lika påtaglig.

Efterföljande stycke, Topographie de la noirceur (2004), får funktionen av ett litet intermezzo på närmare fyra minuter. Under en lyssning av hela albumet kan stycket passera ganska obemärkt, men fungerar bra som ett avbräck mellan två längre kompositioner. Inspirationen till verket har hämtats från Aleksandr Zinovyevs roman Notes of the Nightwatchman, vilket resulterat i en dynamiskt utmanande ljudpromenad genom ett främmande landskap.

Tågljud är väl förankrat i den konkreta musikens historia, där det mest kända exemplet torde vara Pierre Schaeffers Étude aux chemins de fer från 1948. Det är onekligen ett tacksamt material att arbeta med – friskt fläktande och robust, fullt av rörelse och rytmik – vilket också lockat många komponister, varför man som lyssnare kanske ställer särskilt höga krav. Bédard har emellertid lyckats fånga min uppmärksamhet med verket Push & pull (2010). Här befinner sig tåg i rörelse – fram och tillbaka – mellan stadier av stillastående, det vill säga mellan ”push” och ”pull”. Periodisk rytmik reser sig, permuteras och försvinner ut i olika riktningar. Detta ställs, inte olikt med förfarandet i Grand dehors, mot meditativa, utdragna klanglandskap. I bookleten redogör tonsättaren för inspirationen till stycket och anger, utöver tåg, en låt med hans förmodade ungdomsidoler, den progressiva rockgruppen Rush. Först ryggade jag onekligen tillbaka lite över denna, till synes överflödiga, information. Men faktum är att Bédard faktiskt hittar en entusiasmerande metafor – tågets framåtskridande rörelse, mellan stadier av stillastående, kan härmed liknas med situationer som alla människor går igenom i livet. Det stillastående kan liknas vid en automatiseringsprocess, medan framåtskridandet står för något som bryter upp och potentiellt leder in på nya vägar. Således kan lyssnaren, i bästa fall, inspireras till ett mer uppmärksamt lyssnande och detta verk är särskilt värt ansträngningen.

När jag befinner mig på skivans fjärde spår tenderar ljudupplevelsen att bli jämntjock. Jag tänker mig först att det krävs en paus, men vid återkommande besök känner jag fortfarande en viss mättnad. Métal fatigue (2012) utgår från metall som ljudmaterial och ”fatigue” är en process som förändrar egenskaperna i ett material under tryck, vilket sker i flera steg. Kompositionen öppnar med ett myller av sönderbrutna ljud som befinner sig i ständig förändring. Jag upplever dock vissa problem med den högteknologiska ljudbilden. Det preciösa förfarandet stör sikten och får mig istället att längta efter riktiga, obehandlade metalliska klanger. Verket genomgår flera strukturella förändringar i enlighet med idén, men jag har vissa svårigheter både med klangfärgerna och de glassiga rytmfragment som bryter igenom emellanåt. Det avslutande verket på albumet, Champs de fouilles (2008), tilltalar mig mer än det föregående spåret och särskiljer sig från de övriga styckena genom flera lågmälda partier med vackra harmonier. Stycket har något av promenadformen, men inte lika påtagligt som i Luc Ferraris formidabla Music promenade; snarare synes Bédard anspela mer på drömtillstånd, vilket är särskilt tydligt i den sista sekvensen.

De fem verken på Topographies uppvisar ett habilt bio-för-örat som också har sina retoriska förtjänster i en tydlig och klar relation mellan idé och ljudande gestaltning. Bédards mimetiska förfarande innebär en dundrande inledning som pockar på lyssnarens uppmärksamhet, vilket åtföljs av ett dramatiskt förlopp, dominerat av en förkärlek till kontrasterande element. Styckenas avslutande del uppfattar jag sällan som sammanfattande, utan snarare leds lyssnaren in på en ny, potentiell väg, vilken ofta får en renande verkan. Bédard har funnit sitt eget uttryck, även om jag kan tycka att styckenas form och struktur är en konsekvens av den institutionella apparat som präglar samtida EAM och akusmatisk musik i synnerhet. Samtidigt finner vi en lockande omedelbarhet och stringens, fri från spatiala hyperboler och dylikt bjäfs. Martin Bédards styrka som akusmatisk komponist blommar ut och når sin höjdpunkt i verken Grand dehors och Push & pull, där han formligen stansar in intressanta upplevelser liksom funderingar hos lyssnaren.

Med sex skilda stycken på skivan Formes audibles visar den brittiska kompositören Manuella Blackburn fantasi i sitt val av ljudkällor. Vardagliga källor som hemmets på- och av-knappar, kökets utensilier, fältinspelningar, men också utvalda instrument som gitarr, slagverket cajón och traditionella japanska instrument blir utgångspunkter i hennes akusmatiska kompositioner. Och som brukligt är inom denna genre, är Formes audibles en form av porträttskiva med inspelningar hämtade från en period om några år, i det här fallet från åren mellan 2007 och 2011. Sin utbildning fick hon vid universitetet i Manchester och för närvarande är hon lärare i musik vid Liverpool Hope University i England. Ringer det en igenkännandets klocka kan det ha att göra med att hon har varit ”artist in residence” på EMS i Stockholm.

Karita Oto (2009) är ett av de stycken jag fastnar mest för. Ljudkällorna härstammar från traditionella japanska instrument som hon spelade in vid en resa till Japan. Och här, liksom i övriga stycken, har hon en förmåga att komma mycket nära ljuden. Framförallt vid lyssning med hörlurar framkommer en oerhörd skärpa i ljuden, vid vissa tillfällen hör man hon nära nog klyver dem i sin efterbearbetning. Det finns en tilltalande vidd i kompositionen. Förutom att hon inspireras av kompositören och teoretikern Denis Smalleys teoribygge kring “spectromorphology” och dess uppfattning om rymd (“space”) lyfter den fram motsättningen mellan storstadens förtätningar och zenträdgårdarnas lugn. Således både dramatik och kontemplation.

Kitchen Alchemy (2007) är mer puttrande (om uttrycket tillåts). Metalliska ljud blandas med rinnande vatten om än Blackburn försöker undvika de vanligaste ljuden av kökets verktyg. Det är en förhållandevis lugn komposition, bort från snabbmatens stress och in i långkokens värld där tid är lika viktig som anrättningens ingredienser.

Såväl Cajón! (2008) som Vista Points (2009) tar utgångspunkt i reella instrument, slagverket Cajon respektive elgitarr. I båda verken är det fascinerande hur Blackburn behåller delar av instrumentens klanger. Distad elgitarr slår igenom, likaså cajonens karaktäristiskt rasslande perkussiva ljud (instrumentet är en låda av trä instrumentalisten sitter på och slår på med händerna). I Cajón! undersöker Blackburn både rytmiska figurer och instrumentets själva klangfärg (timbre). Elgittarens vassa klangfärg passar den precisionsstarka Blackburn väldigt bra. Här lyckas hon nagla fast ljuden och lyfta fram dess skarpa kanter. Det finns en tilltalande råhet i detta stycke som inte riktigt kommer fram i de övriga.

Stycket Switched on (2011) färdigställde Blackburn på EMS i Stockholm. Här intresserar hon sig för hemmets alla på- och avknappar och ljuden de alstrar. Speciellt fastnade hon för ljudet av att sätta på en gammal tv, som gav upphov till en serie högfrekventa och statiska ljud innan själva tv:n gick igång. Och kanske hittar man i just det en parallell till en hel del av Blackburns tillvägagångssätt: hon sätter igång en distinkt ljudpuls som spricker ut i flera parallella skeenden. Just detta återkommer i flera av låtarna: en ljudlig punkt förvandlas över tid till något annat, gärna i flera lager. Kanske är det också detta Denis Smalley har i åtanke i sitt teoribygge där han talar om hur ljudets spektra (“Spectro-”) interagerar med hur de förändras över tid (“-morphology”). Jag är novis på området, men kanske är grundtanken så enkel.

I det avslutande stycket Spectral Spaces (2008) tar hon åter hjälp av Smalley. Även här är det distinkta uttrycket framträdande. Smalleys inspelning av Wind chimes är den ljudliga grunden och med den skapar Blackburn ett nära nog bubblande kosmos. Det är vackert och kittlande.

Mentre da una parte la “computer music” sembra volersi aprire nei suoi sviluppi più concreti all’interazione con il pubblico fino a svilire la funzione del compositore e costruirne una collettiva non si sa con quali risultati, dall’altra continua a favorire quella buona dose di compositori “convenzionali” che sfruttano algoritmi e software applicativi allo scopo esclusivo di creare situazioni sonore disponibili ed accettabili sia come prodotti artistici che come prodotti per l’ascolto. Una delle compositrici più vicine a questo concetto è la newyorchese Elizabeth Hoffman: il caso della Hoffman è emblematico di come le tecniche elettroacustiche vadano sfruttate per arrivare ad una formula efficace di suoni che possa elevarsi dalla marea di combinazioni di suoni che da decenni imperversa nella ricerca elettronica. Dopo un cd per la Albany Records Modus Nodus — Chamber Music 2002-03 che la ritraeva in composizioni da camera con modelli forse troppo riferibili al passato (Varèse, Carter, Xenakis), la Hoffman pubblica Intérieurs harmoniques, un cd di sue composizioni totalmente assemblato al computer per l’etichetta canadese della empreintes DIGITALes, specializzata nel ramo dell’elettroacustica e in cui partecipano molti compositori di rango del settore (purtroppo specie in questo settore musicale, il materiale registrato è sempre piuttosto limitato rispetto a quello composto). In Modus Nodus spiccava l’ottima simulazione sonora di Barissement d’éléphant, una composizione per più strumenti con plurime tecniche estensive specie ai sassofoni, che potrebbe essere un buon viatico per entrare nel mondo di Intérieurs harmoniques: nei fatti si propone la forza d’impatto dei suoni e la preoccupazione della professoressa di New York nel cercare di costruire disegni armonici traendoli dal mondo sonoro dell’apparente inarmonico. “… To some extent, all of the works on this disc are obsessed with harmonic design and with an often unnatural sonic resonance. There is an intended tactility to all of the pieces, and so sounds seem more palpably to be moving through space than through time. Throughout, sources are alluded to via connotative strangenesses in their virtual images…”. Le ricostruzioni al computer attraverso tecniche digitali fanno di tutto per dare ai suoni una loro identità che sia quanto più naturale e vicina alla fonte che l’ha prodotta: che siano percussioni squillanti, rigurgiti di acqua o cinguettio degli uccelli, quello che è importante è che la loro combinazione / manipolazione produca una sovraesposizione sonora in cui dare un senso estetico al lavoro del compositore: non si tratta di prendere in considerazione solo risapute risonanze o soluzioni “concrète”, quanto di collocarle in una dimensione reale e diversa dell’ascolto in cui deve rimanere vivo il fascino sonoro della creazione musicale e contemporaneamente deve essere lanciato il messaggio umano implicito nella realizzazione anche se ottenuto con fonti sonore modificate. L’alea mistica che si respira in Allamuchy e Soundendipities è un bel rebus per chi si è stancato di trarre giovamento da ascolti siffatti della musica elettroacustica, ma è anche l’unico modo concettualmente più avanzato per restare avvinghiato a questo misterioso ed ampio spazio moderno della musica dove le credenziali di arrivo sono quelle immacolate dell’equilibrio psico-sonico.

Topographies propose cinq œuvres électroacoustiques composées entre 2004 et 2012. Le style de Bédard est compact, bruyant, avec une prédilection pour les contrastes appuyés — en cela, il me rappelle son aîné Gilles Gobeil. Les œuvres tirent leur référence de la littérature (Zinoviev), du rock (Rush), du patrimoine bâti (la prison de Québec), mais cette diversité des sources est ramenée à un style plutôt homogène, au point où, à première écoute, j’ai de la difficulté à distinguer les pièces entre elles.