Triphop, you don’t stop

Triphopen dog i samma stund som Tricky gick av scenen inne i Gino den där kvällen 1995 och lämnade plats för PJ Harvey. Då hade han hunnit bryta en låt för att det lät “fucked” och frågat om ingen i publiken hade en spliff att bjuda på. Jodå, visst hade de det.

Triphopen kanske aldrig har sammanfattats lika väl som den kvällen.

Men precis som andra snabbt avklarade trender (hip-house, electroclash, 2Step) tappade media intresset ungefär samtidigt. Andra grejer var roligare. Och artisterna som hamnat i triphop-facket fick övertyga alla än tydligare om att de inte alls spelade triphop och att de inte visste vad triphop var och att de minsann spelade helt egen, unik musik som inte gick att kategorisera.

Jaja.

Och triphopen har levt och frodats ända sedan Massive Attack kickstartade genren med Blue Lines. Fast under andra namn. DJ Shadow försökte övertyga alla om att Endtroducing… minsann var hiphop och inget annat, fast alla visste att det var en triphopskiva. Så har det fortsatt. Den enda gång triphop används idag är att beskriva hur otroligt trist en skiva är. Tyvärr.

När We Remain Faded landar i min hand visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av enmansprojektet Dustin Craigs debut. “IDM style, highly melodic & catchy with film soundtrack samples” konstaterar biografin.

Jaja.

Resan börjar med titelspårets svävande och lågmälda knasterelektronik som får mig att tänka på Maps + Diagram. Men ganska snart står det klart att titelspåret är mer undantag än regel.

För merparten av We Remain Faded dansar omkring hemma hos två helt andra artister: DJ Shadow och Akufen.

Längst ner rullar hela tiden tunga, släpande rytmer omkring, ibland rätt raka hiphoprytmer, ibland nedrökta drum’n’bass-beats i halvfart. Ovanpå det läggs musiken, men inte förrän den klippts sönder, hackats upp, malts ner, scratchats sönder och tvingats ihop igen med bultpistol.

Som i tio minuter långa Games där rösterna från en manlig (som låter som det skulle kunna vara KRS-ONE) och en kvinnlig rappare scratchas i bitar med ett fascinerande sätt (ja, och så är det någon som med jämna mellanrum stryper en katt, bara för att). I To Dine in Distance är det en vemodig jazztrumpet som styckas upp på samma sätt. Life Struggles Constant skulle kunna vara plockad från Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92, klädd i ett kaos av röster som tvingats ner i en mixer på maxeffekt.

Men hela tiden finns det en melodi som svävar fram ovanför det vansinnesdansande avgrundskaoset runtomkring. Det musiken på We Remain Faded har gemensamt är att allt är byggt kring melodin. Det är där hjärtat finns. Kaoset tillåts aldrig ta överhanden.

Redan efter 38 minuter är resan slut. Life Struggles Constant klipps brutalt av mitt i en takt. Och det är den känslan som också sammanfattar We Remain Faded, den känns tyvärr lite rumphuggen, fast på ett bra sätt. Jag vill helt enkelt ha mer.

Kalla Headphone Science vad du vill. IDM. Triphop. Electronica. Inte för att det spelar så mycket roll.

We Remain Faded är ett av årets mest intressanta och mest skruvade album. 7/10