Groovy click-house they say; dystopian mood-music we say. For the historically challenged among you, 1968 was a pivotal year for youth, with student riots in both France and Italy coinciding with a growing cynicism across the campuses of America, and here Sweden’s Claudia Bonarelli captures EXACTLY the mood of slow-dawning realisation that a change is gonna come, and it’s going to involve a fight. Electronica has never, read NEVER, been so emotive. Outstanding.

Oeuf Korreckt es un proyecto fruto del insomnio de Frédérick Blouin, un programador de internet que ha dedicado gran parte de su tiempo de sueño a la creación musical durante la última década. Podweek, su álbum de debut, recoge las mejores producciones realizadas por este canadiense en el periodo 1995-2001. Una recopilación de tracks que abarcan desde la experimentación “a lo Warp” de los primeros temas (LFO, Autechre o los primeros trabajos de Black Dog enseguida nos vienen a la cabeza tras escuchar Get Binary o We Have Arrived) al hardcore holandés tan de moda a mediados de los noventa (King of the Elephants es un alegato en favor de la saga Thunderdome), pasando por el synthpop e incluso el rock (el jugueteo con sampleos de guitarra y bajo es constante), todo ello ordenado de manera impecable, sin notarse el exceso las diferencias temporales entre cada uno de los temas. Un disco que bien podría resumirse como el resultado de la larga y pacífica convivencia de Kraftwerk, Aphex Twin y Dj Dano en un mismo reproductor de cd durante varios años. ¡Todo un valiente este Frédérick!.

Triphopen dog i samma stund som Tricky gick av scenen inne i Gino den där kvällen 1995 och lämnade plats för PJ Harvey. Då hade han hunnit bryta en låt för att det lät “fucked” och frågat om ingen i publiken hade en spliff att bjuda på. Jodå, visst hade de det.

Triphopen kanske aldrig har sammanfattats lika väl som den kvällen.

Men precis som andra snabbt avklarade trender (hip-house, electroclash, 2Step) tappade media intresset ungefär samtidigt. Andra grejer var roligare. Och artisterna som hamnat i triphop-facket fick övertyga alla än tydligare om att de inte alls spelade triphop och att de inte visste vad triphop var och att de minsann spelade helt egen, unik musik som inte gick att kategorisera.

Jaja.

Och triphopen har levt och frodats ända sedan Massive Attack kickstartade genren med Blue Lines. Fast under andra namn. DJ Shadow försökte övertyga alla om att Endtroducing… minsann var hiphop och inget annat, fast alla visste att det var en triphopskiva. Så har det fortsatt. Den enda gång triphop används idag är att beskriva hur otroligt trist en skiva är. Tyvärr.

När We Remain Faded landar i min hand visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av enmansprojektet Dustin Craigs debut. “IDM style, highly melodic & catchy with film soundtrack samples” konstaterar biografin.

Jaja.

Resan börjar med titelspårets svävande och lågmälda knasterelektronik som får mig att tänka på Maps + Diagram. Men ganska snart står det klart att titelspåret är mer undantag än regel.

För merparten av We Remain Faded dansar omkring hemma hos två helt andra artister: DJ Shadow och Akufen.

Längst ner rullar hela tiden tunga, släpande rytmer omkring, ibland rätt raka hiphoprytmer, ibland nedrökta drum’n’bass-beats i halvfart. Ovanpå det läggs musiken, men inte förrän den klippts sönder, hackats upp, malts ner, scratchats sönder och tvingats ihop igen med bultpistol.

Som i tio minuter långa Games där rösterna från en manlig (som låter som det skulle kunna vara KRS-ONE) och en kvinnlig rappare scratchas i bitar med ett fascinerande sätt (ja, och så är det någon som med jämna mellanrum stryper en katt, bara för att). I To Dine in Distance är det en vemodig jazztrumpet som styckas upp på samma sätt. Life Struggles Constant skulle kunna vara plockad från Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92, klädd i ett kaos av röster som tvingats ner i en mixer på maxeffekt.

Men hela tiden finns det en melodi som svävar fram ovanför det vansinnesdansande avgrundskaoset runtomkring. Det musiken på We Remain Faded har gemensamt är att allt är byggt kring melodin. Det är där hjärtat finns. Kaoset tillåts aldrig ta överhanden.

Redan efter 38 minuter är resan slut. Life Struggles Constant klipps brutalt av mitt i en takt. Och det är den känslan som också sammanfattar We Remain Faded, den känns tyvärr lite rumphuggen, fast på ett bra sätt. Jag vill helt enkelt ha mer.

Kalla Headphone Science vad du vill. IDM. Triphop. Electronica. Inte för att det spelar så mycket roll.

We Remain Faded är ett av årets mest intressanta och mest skruvade album. 7/10

Bien que son œuvre comprenne surtout des pièces électroacoustiques, mais également instrumentales, on sent aussi clairement chez Åke Parmerud sa maîtrise de l’interactivité et du multimédia qu’il pratique couramment, comme son expérience acquise en composant pour le théâtre, le cinéma et la danse. Jeu d’ombres compile ainsi des pièces d’inspiration variée, toutes passionnantes. La plus ancienne, datant de 1988, questionne à sa façon les possibilités qu’offre le quatuor à cordes classique au travers de techniques d’échantillonnage sophistiquées. D’autres puisent leur inspiration chez le musicien de jazz Charlie Parker, ou encore explorent les potentialités des textures sonores superposées en couches multiples, et leur spatialisation. Parmi les morceaux les plus singuliers, se détachent ceux qui mixent acoustique (des instruments de la Renaissance comme le luth, la viole de gambe ou le cromorne) et les synthés analogiques utilisés pour ce son crade qui fait défaut au numérique. Plus imagée, Les flûtes de feu fait référence à l’alchimie, via le processus de modification du son progressif inhérent à la composition. De la musique de recherche (Renaissance a par exemple été composé à l’initiative du GRM jamais ennuyeuse.

After two killer albums of dubbed out throbbing glitch techno on Substractif and Force Inc., Jirku returns to No Type and drops an unexpectedly darker ambient record where beats are secondary to atmosphere. While this doesn’t sound anything like his up-tempo Sequins album, Jirku maintains the moodiness that has always been his strong suit. That said, there are no real surprises on here. The music is purposefully underprocessed and the instrumentation is, well, bleak, often lacking in emotional depth. While it may be a good exercise in restraint for Jirku, for the listener, it doesn’t offer much more than decent background music. 6.5/10

Books on Tape ist Todd Drootin aus NYC. Sein erstes Album Throw Down Your Laptops erschien auf dem Label Deathbomb Arc. Vorliegendes, blaues 10” Vinyl bietet einen kleinen Vorgeschmack auf das ebenfalls in Kürze folgende Album Books on Tape Sings The Blues.

Todd ist mit Punkrock aufgewachsen, dass hört man auch in seiner Musik, die er selbst als „Beatpunk” bezeichnet. Die drei Tracks auf Hey typical! bieten eine rockige Mischung aus Breakbeats, Punk-bzw. Indiegitarren, TV-Samples und Electronica-Elementen, gelegentlich versetzt mit abgedrehten Orgelsounds. Klingt zwar alles ziemlich noisy, raw und dirty, aber so recht konnte mich Hey typical! noch nicht vom „Beatpunk” überzeugen. Bleibt abzuwarten, was das Album bringt…