Visst har man ibland bestämda minnen av saker någon annan har gjort eller sagt där det senare visar sig att det faktiskt var en själv det handlade om? Visst har man ibland bestämda minnen av hur en plats låter, hur en specifik dörr låter när den öppnas eller stängs eller kanske hur ett visst porslin låter när man använder det? Ljuden vistas i vårt medvetande lika mycket som bilder, begrepp eller erfarenheter gör det. I ett fotoalbum går det att bläddra, se och känna igen. Men hur långt utanför bildens ramar sträcker sig minnet? Det blir allt mer diffust, kanske rentav fabricerande när man börjar pussla ihop ett och annat. Tänk om man hade ett liknande album för ljud där man sätter sig för att lyssna på det man registrerat eller upplevt. Minnena blir nog ganska snart mycket oklara och rentav främmande. Mina minnen tillhör mig, men vad innebär “mitt” i detta fall? Inom oss bär vi även det okända, det andra.
Minnets “jag” är inte bara en psykologisk eller filosofisk fråga, det kan också undersökas musikaliskt. Den kanadensiska elektroakustiska tonsättaren Jacques Tremblay har på skivan Chroniques d’une séduction sammanställt en liten svit av tre verk som kretsar kring temat minne och “annanhet” (otherness). Det första stycket, Espresso espressivo (2003-2004), består av ljudmaterial från en espressomaskin mixade med ljud från ett café. Det förefaller kanske banalt, men Tremblays känsla för rytm och sammanfogning gör att stycket blir både suggestivt och humoristiskt, nästan på gränsen till science fiction-film när ljudet av bryggprocessen förstärks och accentueras.
Den andra kompositionen, L’énigme anima (1997, 2001), är däremot mindre lekfullt med en starkare koncentration på kompositoriska element där Tremblays bakgrund som klassisk gitarrist framträder. Stycket kretsar tematiskt kring medvetandet och undermedvetandet, persona kontra anima. Som en slags musikalisk dialog fungerar det, även om det stundtals påminner alltför mycket om Berios sextiotalsverk. Men den bifogade essän som anger någon psykoanalytisk utgångspunkt går mig däremot helt förbi.
Det sista verket Empathies entropiques (1998-2001) som är uppdelad i åtta stycken imponerar mest. Trots sina 47 minuter sitter man skärpt och lyssnar till morfologiska förändringar och splittingar av ljud, händelser och berättelser på både kända och påhittade språk. Det är inte bara minnets utan också drömmens process som föreställs i verket, dvs. förutsättningslösa synteser av sådant som i det vakna livet skulle framstå som fullständigt osannolikt, osammanhängande eller absurt. Narkotiska hörselhallucinationer och rena elektroniska ljud uppblandas med en slags katalog av stadsljud, konversationer, barn, skratt och buller. Vissa situationer blir hotfulla, andra lockande eller bara estetiskt tilltalande.
Detta är Tremblays andra skiva. Den första, Alibi, släpptes på samma kanadensiska bolag Empreintes Digitales för drygt tio år sedan. Det tar med andra ord lång tid mellan varven. Och det hörs att Tremblay har lagt ned mycket arbete bakom verket. Hoppas att det inte tar lika lång tid till nästa. Intressant, grävande elektroakustisk musik växer inte på träd nuförtiden.
