Huups, noch nie was von gehört und dann so eine CD! Ganz herausragend was Headphone Science aka Dustin Craig aus Oakland hier vorlegt! Hip Hop mit broken Samples und abstrusen Sound-Schnipseln, doch immer so, dass einem das Herz aufgeht! Klingt mitunter wie Kruder & Dorfmeister auf LSD, nach einem Anfall von geistiger Genialität. Schwer begeisternd!

Album d’esordio per Dustin Craig, sotto l’alias Headphone Science, dal Canada, modulando battute hip hop e suggestioni filmiche da colonne sonore, oblique melodie e trattamenti elettronici, esibendo attitudine celebrale, gusto ed efficace semplicità. Solo sei le incisioni. Interessantissima la commistione dei groove cadenzati e metropolitani con le altrettanto ruvide scansioni dei suoni più elettronici, orientati sia a distorsioni ‘click and glitch’ che a concettuali loop di derivazione jazz (To Dine in Distance). Partiture digitali e pulsioni che proiettano in territori contemporanei le intuizioni dei ritmi partoriti dalle strade. Uno stile personalissimo e godibile, astratto e allo stesso tempo melodico, giochi (Games) dai molti risvolti, che testimoniano ancora quanto le commistioni degli stili siano feconde per l’elaborazione di nuove strategie musicali. Un uscita particolare, mentre già si aspettano le prossime produzioni che saranno realizzate a Vienna per la Skylab Operations.

A tough one to track down, this, but well worth the effort, for Los Angeles’ Todd Drootin is a genius. Vaulting praise, but entirely warranted, because here Books seems to take his inspiration from libraries, creating music based around both the punctuation and the plot he’s found in any random tome. The savagery of his electronic percussion echoes commas, colons and full-stops, guiding the listener through his dense (entirely instrumental) narrative, taking you by the hand into a cold, hard underworld where nothing is as it seems and danger lurks around every corner. Love electronica? Love Books On Tape. Hate electronica? STILL love Books On Tape.

Groovy click-house they say; dystopian mood-music we say. For the historically challenged among you, 1968 was a pivotal year for youth, with student riots in both France and Italy coinciding with a growing cynicism across the campuses of America, and here Sweden’s Claudia Bonarelli captures EXACTLY the mood of slow-dawning realisation that a change is gonna come, and it’s going to involve a fight. Electronica has never, read NEVER, been so emotive. Outstanding.

Oeuf Korreckt es un proyecto fruto del insomnio de Frédérick Blouin, un programador de internet que ha dedicado gran parte de su tiempo de sueño a la creación musical durante la última década. Podweek, su álbum de debut, recoge las mejores producciones realizadas por este canadiense en el periodo 1995-2001. Una recopilación de tracks que abarcan desde la experimentación “a lo Warp” de los primeros temas (LFO, Autechre o los primeros trabajos de Black Dog enseguida nos vienen a la cabeza tras escuchar Get Binary o We Have Arrived) al hardcore holandés tan de moda a mediados de los noventa (King of the Elephants es un alegato en favor de la saga Thunderdome), pasando por el synthpop e incluso el rock (el jugueteo con sampleos de guitarra y bajo es constante), todo ello ordenado de manera impecable, sin notarse el exceso las diferencias temporales entre cada uno de los temas. Un disco que bien podría resumirse como el resultado de la larga y pacífica convivencia de Kraftwerk, Aphex Twin y Dj Dano en un mismo reproductor de cd durante varios años. ¡Todo un valiente este Frédérick!.

Triphopen dog i samma stund som Tricky gick av scenen inne i Gino den där kvällen 1995 och lämnade plats för PJ Harvey. Då hade han hunnit bryta en låt för att det lät “fucked” och frågat om ingen i publiken hade en spliff att bjuda på. Jodå, visst hade de det.

Triphopen kanske aldrig har sammanfattats lika väl som den kvällen.

Men precis som andra snabbt avklarade trender (hip-house, electroclash, 2Step) tappade media intresset ungefär samtidigt. Andra grejer var roligare. Och artisterna som hamnat i triphop-facket fick övertyga alla än tydligare om att de inte alls spelade triphop och att de inte visste vad triphop var och att de minsann spelade helt egen, unik musik som inte gick att kategorisera.

Jaja.

Och triphopen har levt och frodats ända sedan Massive Attack kickstartade genren med Blue Lines. Fast under andra namn. DJ Shadow försökte övertyga alla om att Endtroducing… minsann var hiphop och inget annat, fast alla visste att det var en triphopskiva. Så har det fortsatt. Den enda gång triphop används idag är att beskriva hur otroligt trist en skiva är. Tyvärr.

När We Remain Faded landar i min hand visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av enmansprojektet Dustin Craigs debut. “IDM style, highly melodic & catchy with film soundtrack samples” konstaterar biografin.

Jaja.

Resan börjar med titelspårets svävande och lågmälda knasterelektronik som får mig att tänka på Maps + Diagram. Men ganska snart står det klart att titelspåret är mer undantag än regel.

För merparten av We Remain Faded dansar omkring hemma hos två helt andra artister: DJ Shadow och Akufen.

Längst ner rullar hela tiden tunga, släpande rytmer omkring, ibland rätt raka hiphoprytmer, ibland nedrökta drum’n’bass-beats i halvfart. Ovanpå det läggs musiken, men inte förrän den klippts sönder, hackats upp, malts ner, scratchats sönder och tvingats ihop igen med bultpistol.

Som i tio minuter långa Games där rösterna från en manlig (som låter som det skulle kunna vara KRS-ONE) och en kvinnlig rappare scratchas i bitar med ett fascinerande sätt (ja, och så är det någon som med jämna mellanrum stryper en katt, bara för att). I To Dine in Distance är det en vemodig jazztrumpet som styckas upp på samma sätt. Life Struggles Constant skulle kunna vara plockad från Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92, klädd i ett kaos av röster som tvingats ner i en mixer på maxeffekt.

Men hela tiden finns det en melodi som svävar fram ovanför det vansinnesdansande avgrundskaoset runtomkring. Det musiken på We Remain Faded har gemensamt är att allt är byggt kring melodin. Det är där hjärtat finns. Kaoset tillåts aldrig ta överhanden.

Redan efter 38 minuter är resan slut. Life Struggles Constant klipps brutalt av mitt i en takt. Och det är den känslan som också sammanfattar We Remain Faded, den känns tyvärr lite rumphuggen, fast på ett bra sätt. Jag vill helt enkelt ha mer.

Kalla Headphone Science vad du vill. IDM. Triphop. Electronica. Inte för att det spelar så mycket roll.

We Remain Faded är ett av årets mest intressanta och mest skruvade album. 7/10