Acoustic and electronic sounds in Les arbres can be listened to in the form of a delicate but rigorous project, led by Nicolas Bernier, a composer able to activate symmetries between piano and environmental textures, developing intense and expanded melodic tunes. The Canadian author places different elements together in a very controlled manner, imposing more melodic passages alongside synthetic moments, resulting in a meticulously organized audio-transfiguration. Six tracks, each accompanied by an illustration by the visual artist Urban9, following in this case the idea of a network: silhouettes extracted from a photographic family album in the 40s are re-mounted on a similar greyish background with nice drawings of trees. An intimate set, with some obscure forms, is presented in this “sentimental bricolage”, both in visual and musical components. There is a perfect integration of sinuous emotional trajectories, mixed with surrounding sequences where there are also wind instruments, guitars and violins.

Élektrophonie (France) présentera la 8^e «Nuit bleue» le 11 juillet 2009 à la Saline Royale à Arc-et-Senans (France). Lors de la nuit acousmatique, seront diffusées les œuvres Cyclo de David Berezan, Premières traces du Choucas de Francis Dhomont, Champs de fouilles (Excavations) de Martin Bédard, Voix de l’aurore de Ingrid Drese, L’escalier des aveugles de Luc Ferrari, Dancing on the Edge of Silence de Monique Jean et plusieurs autres. Un portrait de Patrick Ascione sera aussi présenté lors du concert Cinéma pour l’oreille le même soir.

L’installation sonore Solo de musique concrète pour 6 pianos sans pianiste de Érick d’Orion sera présentée du 25 juin au 24 juillet 2009 lors de la 7^e édition du festival City Sonics à Mons (Belgique).

Dufort has avoided the Stockhausen Trap by being more interesting in reality that in theory. And rarely does new music swing so subtly. While few electronic compositions have managed to charm us the way Ligeti’s Artikulation did, Dufort’s 2008 disc has a rare meta-rhythmic feel that uplifts the listener. Using all the well-travelled blips and bleeps we expect from this genre, there is a brilliant undercurrent of movement happening in all this disc’s seven enthralling tracks. Though the composer chose to release this formidable recording in DVD format (which means it may not work on your stereo), it’s worth the trouble of hooking up your laptop to your best speakers. Dufort knows how to wrangle certain unrefined electronic timbres effectively, and the listener is never forced to wade through periods of moribund portent. The flow of the recording and its occasional bits of instrumental work have an unquantifiable beat that operates on a semi-unconscious level.

Pervading the larger canvas is an eerie humanity that does not become boring or repetitious. Small episodes of bloopy electronic material seem to be talking directly to the audience. Verbal defenses of Matériaux composés do not seem to suffice when we confront its visceral communicativeness. This disc may be likened to sacred soundscapes for the Information Age.

Visst har man ibland bestämda minnen av saker någon annan har gjort eller sagt där det senare visar sig att det faktiskt var en själv det handlade om? Visst har man ibland bestämda minnen av hur en plats låter, hur en specifik dörr låter när den öppnas eller stängs eller kanske hur ett visst porslin låter när man använder det? Ljuden vistas i vårt medvetande lika mycket som bilder, begrepp eller erfarenheter gör det. I ett fotoalbum går det att bläddra, se och känna igen. Men hur långt utanför bildens ramar sträcker sig minnet? Det blir allt mer diffust, kanske rentav fabricerande när man börjar pussla ihop ett och annat. Tänk om man hade ett liknande album för ljud där man sätter sig för att lyssna på det man registrerat eller upplevt. Minnena blir nog ganska snart mycket oklara och rentav främmande. Mina minnen tillhör mig, men vad innebär “mitt” i detta fall? Inom oss bär vi även det okända, det andra.

Minnets “jag” är inte bara en psykologisk eller filosofisk fråga, det kan också undersökas musikaliskt. Den kanadensiska elektroakustiska tonsättaren Jacques Tremblay har på skivan Chroniques d’une séduction sammanställt en liten svit av tre verk som kretsar kring temat minne och “annanhet” (otherness). Det första stycket, Espresso espressivo (2003-2004), består av ljudmaterial från en espressomaskin mixade med ljud från ett café. Det förefaller kanske banalt, men Tremblays känsla för rytm och sammanfogning gör att stycket blir både suggestivt och humoristiskt, nästan på gränsen till science fiction-film när ljudet av bryggprocessen förstärks och accentueras.

Den andra kompositionen, L’énigme anima (1997, 2001), är däremot mindre lekfullt med en starkare koncentration på kompositoriska element där Tremblays bakgrund som klassisk gitarrist framträder. Stycket kretsar tematiskt kring medvetandet och undermedvetandet, persona kontra anima. Som en slags musikalisk dialog fungerar det, även om det stundtals påminner alltför mycket om Berios sextiotalsverk. Men den bifogade essän som anger någon psykoanalytisk utgångspunkt går mig däremot helt förbi.

Det sista verket Empathies entropiques (1998-2001) som är uppdelad i åtta stycken imponerar mest. Trots sina 47 minuter sitter man skärpt och lyssnar till morfologiska förändringar och splittingar av ljud, händelser och berättelser på både kända och påhittade språk. Det är inte bara minnets utan också drömmens process som föreställs i verket, dvs. förutsättningslösa synteser av sådant som i det vakna livet skulle framstå som fullständigt osannolikt, osammanhängande eller absurt. Narkotiska hörselhallucinationer och rena elektroniska ljud uppblandas med en slags katalog av stadsljud, konversationer, barn, skratt och buller. Vissa situationer blir hotfulla, andra lockande eller bara estetiskt tilltalande.

Detta är Tremblays andra skiva. Den första, Alibi, släpptes på samma kanadensiska bolag Empreintes Digitales för drygt tio år sedan. Det tar med andra ord lång tid mellan varven. Och det hörs att Tremblay har lagt ned mycket arbete bakom verket. Hoppas att det inte tar lika lång tid till nästa. Intressant, grävande elektroakustisk musik växer inte på träd nuförtiden.

Le 11 juin 2009 à minuit, Philippe Le Goff sera l’invité de la semaine à l’émission Tapage nocturne animé par Bruno Letort à France Musique. L’émission sera disponible en ligne un mois.