Contemporary electroacoustic music par excellence. What more can I say? At which point, I feel I should say a little more in order to convince you that your music collection will be greatly enhanced by containing Le dernier présent, but would you take any notice? Why should you? I shall post a track and you can decide. That’s fair, isn’t it? After all, you’re all grown up and know what you like by now. There’s always a chance, however, that you haven’t heard this kind of music before and will embrace it wholeheartedly. In which case, you may thank me if you wish. I won’t mind if you don’t either. I won’t know.

I’ll highlight one track, Orages d’acier (the French title for Ernst Jünger’s novel Storm of Steel), of which Forget says: ‘I wanted to sublimate through music both of these war highlights: the dull anxiety and tensed boredom of the wait, followed by the commotion and chaos of the attack.’ This he does superbly, shaping sounds of dread-filled tension, noise and terror. The sleeve notes are excellent, containing quotes from Melville and Baudelaire among others.

Elektronische Hörspiele — gibt es sowas? Und dann noch ohne gesprochenen Text? Spätestens, wenn literarische Texte zum Titelgeber und zur Inspirationsquelle des rein musikalischen und akustischen Geschehens werden, muss man die Frage bejahen. Georges Forget, der am Konservatorium von Bordeaux ausgebildet wurde, gilt seit den frühen 2000^er Jahren als einer der führenden Köpfe der elektronischen Musik Kanadas. In seinen Stücken ist es schwer auszumachen, ob sich nun der Einfluss der eher akademischen Musik oder der aus der Independent-Szene durchsetzt. Verkürzt könnte man auch sagen: Boulez meets Drone. So auch auf dem aktuellen Album Le dernier présent, das sechs im Zeitraum zwischen 2007 und 2010 entstandene Kompositionen zeigt, die allesamt das Kino im Kopf anwerfen. Zwei Stücke basieren jeweils auf Texten von Ernst Jünger und Charles Baudelaire und zeigen das Changieren Forgets zwischen Romantizismus und Brachialität, zwischen Stille und explodierendem Lärm, zwischen feinziseliertem Klang und trashigem Geräusch. Sechs Minidramen bohren sich beim Hören in den Kopf und sind auch noch beim Erfassen des nächsten Tracks präsent, so dass beim Durchhören der CD ein permanentes Überlappen herausfordernder Klangereignisse den Hörer in den Sessel drückt und ihn nicht mehr loslässt. Es ist die ultimative Kopfhörermusik, denn mit den zwei Klangschalen auf den Ohren gerät man in ein geschlossenes musikalisches System, das einen auf beinahe furchterregende Art gefangen nimmt.

Av verkkommentarerna att döma tycks tysken Hans Tutschkus musik präglas av ett intuitivt kompositionsarbete, varmed själva ljudupplevelsen står i centrum, medan gestaltningen av ting och skeenden förefaller sekundär och öppen. Den akusmatiska musiken, vilken merparten av Tutschkus kompositioner sällar sig till, har annars en tendens att stoltsera med förhållandevis intrikata idéer; och om dessa är för komplexa och svårforcerade tenderar de dessvärre att störa lyssningen mer än inspirera.

Dessa bekymmer uppstår lyckligt nog inte i mötet med musiken på Firmament, som är den andra skivan av Tutschku på Empreintes DIGITALes. Inspirationen till skivans första stycke, Firmament — schlaflos (2010), kommer från vår inre ljudvärld — den vi endast har att tillgå genom vår egen fantasi. Detta öppna och svårfångade område för tankarna i riktning mot Karlheinz Stockhausens intuitiva musik (ex instruktionen ”spela en vibration i rytm med dina atomer” ur Abwärts), varför det knappast förvånar att Tutschku såväl spelat verk av Stockhausens liksom studerat och arbetat under densamme.

Det ljudande resultatet av Firmament — schlaflos påminner däremot inte särskilt om Stockhausen, vilket är menat i en positiv bemärkelse, ty stycket är ett självständigt och vackert klangdrama, där spröda partier dominerade av kvinnoröster ställs mot dynamiska förvecklingar i komplexa ljudvävar. Det generösa inslaget av behagligt lågmälda sekvenser medverkar dessutom till att stycket skiljer sig från förhärskande tendenser på det akusmatiska området.

Efterföljande Klaviersammlung (2011) hämtar sitt ljudmaterial från en samling övergivna pianon hemmahörande i Kölns universitet. Styckets stånkande och stönande pianoklatter ljuder konkret och kristallklart i tio förtjusande minuter. Placerat mellan två längre stycken på skivan, är Klaviersammlung ett välkommet avbräck med uppfriskande konsekvenser.

Vi lämnar den akusmatiska musikens domäner och äntrar ett slags tvärkulturellt drama i och med skivans sista stycke, Issho ni (2014). Under kompositionens 30 minuter långa speltid samsas äldre och yngre musiktraditioner från hela världen i sånger, improvisationer, ramsor och böner; människans röst står i centrum, men även en hel uppsjö av musikinstrument trakteras. En imponerande klarhet förknippas med Tutschkus arrangemang av de individuella ljudhändelserna, vilka fogats samman minutiöst till en virtuell promenad, vars upplösning av tid och rum strålar av optimism. Vi vandrar nyfiket och förundras över de små manipulationerna som den tyska komponisten har utfört för att åstadkomma samstämmighet mellan olika musiktraditioner. Underbart!

Sammanfattningsvis består Firmament av ett omväxlande program, som dessutom fungerar utomordentligt hela vägen. Med anledning av det självständiga uttrycket och fantasieggande resultatet vill jag framhålla skivan som en av de bättre från Empreintes DIGITALes på länge.

I’ve been kind of drowning in fascinating new releases lately, so I’m going to try and give something of a whistle-stop tour through some of the best. Beginning with a couple from the always wonderful Empreintes DIGITALes label.

Canadian composer Gilles Gobeil is represented by Les lointains, featuring six substantial pieces created between 2008 and 2013. Gobeil’s particular take on acousmatics is extremely heavily inflected with sharp attacks redolent of industrial machinery. Big impacts litter his music, acting both as material element and structural marker; as such they become antagonistic pivot points about which each piece spasmodically turns and contorts. One ends up feeling rather small listening to these pieces, but not just due to their blunt force trauma; Gobeil also punctuates his music with periods of repose that are more void-like and ambient (albeit edgy), broad but delicate vistas that seemingly stretch into infinity, gradually becoming filled with raw material for the next episode of onslaught. The scale, the force, the immensity, the drama—it all adds up to a sequence of experiences that go beyond simply being immersive; one feels enveloped by these six pieces, surrounded on all sides by danger and beauty of utmost intensity.