Francis Dhomont est le conférencier principal du Toronto Electroacoustic Symposium (TES) qui aura lieu du 14 au 17 août 2013 et présentera 9 sessions de communication et 6 concerts (dont deux font partie du festival Sound Travels). Au programme des concerts signalons les œuvres de Francis Dhomont, Elizabeth Hoffman, Monique Jean, Steven Naylor et Barry Truax.

La Fondation Destellos annonce aujourd’hui les résultats de son 6^e Concours de composition électroacoustique: le premier prix a été attribué à Daniel Judkovski pour sa pièce El exilio infinito. Trois seconds prix ex æquo ont été attribués à des œuvres de Jonty Harrison, John Nichols III et Sophie Delafontaine. Le premier prix de la catégorie musique mixte a été attribué à Timothy Roy pour sa pièce Wunderkind; le second prix a été attribué à João Pedro Oliveira pour sa pièce Vox sum vitæ.

Martin Bédard est un type normal. Enfin, il ressemble à monsieur tout le monde. Rien ne le différencie des autres à cette nuance près qu’il fait de la musique. Mais pas n’importe quelle musique, celle que n’importe qui peut faire. Martin Bédard est électro-acousmaticien, terme un peu barbare, j’en conviens, qui désigne ces créateurs de musique acousmatique et/ou électroacoustique. Une musique qui, en générale, ne s’adresse pas au plus grand monde mais pour des gens qui possèdent déjà des éléments de compréhension. Ces compositeurs s’apparentent souvent comme des chercheurs ou, du moins, ils ont une démarche qui s’y rapproche. Tout cela n’a rien de rock ’n’ roll mais les personnes comme Martin Bédard n’ont jamais prétendu l’être. Enfin, comme tout «scientifique» ce n’est que tardivement qu’il sort son premier album. Certes, il a déjà composé et publié auparavant mais Topographies constitue, alors qu’il a la quarantaine passée, sa première réalisation solo. Nous venant tout droit de Montréal, Martin Bédard a été un élève de Robert Normandeau et le moins que l’on puisse dire c’est que cela se ressent. Topographies est un recueil de compositions réalisées entre 2005 et 2012. Malgré des contextes biens différents il existe une réelle cohérence entre les morceaux qui sont des exemples frappant de la variété de ce que peut offrir la musique électroacoustique dans sa nature abstraite mais hautement libre. Pour autant, Topographies reste dans une certaine norme, ne dépasse pas un certain académisme même si ce disque possède de réelles qualités créatrices, de rythmes ou de mouvements. C’est sans doute le mal récurent à beaucoup de genres musicaux qui existent depuis trop longtemps. La capacité de renouvellement n’est pas en rapport avec ce qui est produit et c’est ce qui est fort dommage parfois. On en est conscient lorsque l’on écoute Topographies même si on admet aisément que Martin Bédard est manifestement parmi les plus doués du genre. Le Canadien construit ce qu’il appelle des «lieux transfigurés», des endroits où le réel s’évapore pour laisser la place à une autre réalité, forcément abstraite, faisant fonctionner notre imaginaire à plein régime. En cela Topographies ne peut pas être un disque décevant parce qu’il remplit pleinement son office sans qu’on y trouve à y redire.

Jópár hete — írtam is erről a topikban — összeismerkedtem a Budapest Jazz Klub “hangmesterével” ennek köszönhetően két tápkábelem szolgál azóta is a keverőpultban, még nem jártak 500 órát, de szólnak így is rendesen. Balázs egy fiatal, baromi rendes tag, csak egy baj van vele imádja a elektronikus imrovizációs zenéket. Ez önmagában még nem lenne nagy probléma, de engem is megfertőzött kicsit, vagy inkább úgy mondanám, kinyitott előttem egy ajtót erre a zenei műfajra. Legutóbb, mikor találkoztam vele lelkesen beszélt egy empreintes DIGITALes.com nevű kanadai kiadóról és főleg a kiadó új lemezéről, Manuella Blackburn Formes audibles című CDjéről.

Ma megkaptam és belehallgattam… szóval erős idegek és nagyon nyitott izlés kell hozzá, ezért is írtam a címben, hogy nem merem mindenkinek ajánlani. Viszont nagyon szól a lemez, mondhatnám azt is, döbbenetes a hangja.

A fiatal, Manchesterben élő zeneszerző nőnek ez az első lemeze, pedig komoly neve van az elektro-akusztikus zene világában, nemzetközi fesztiválok nagydíjainak egész sorát nyerte meg. A lemezről csak annyit mondanék, hogy minden szám egy önálló témát jár körbe, a második szám (Switched on) például készülékek kapcsolóinak hangjából komponált zeneszám. Érdekes, sajátos világot tár elénk ez a lemez, számítógépektől és mobiltelefonoktól hangos világunkban mintha tükröt tartana elénk a művész, így éltek, ezt hallgatjátok!

Hors-ligne depuis samedi matin le 13 juillet 2013, notre site et nos courriels sont de nouveau opérationnels depuis lundi soir le 15 juillet. Si vous avez tenté de nous rejoindre par courriel et que celui-ci vous a été retourné, écrivez-nous de nouveau. Désolé de ces inconvénients et merci de votre compréhension.

Skivetiketten Empreintes DIGITALes specialiserar sig på elektroakustisk musik och har sedan starten, 1990, gett ut mer än hundra CD-skivor. Utifrån sin bas i Montréal har labeln verkat för elektroakustisk musik, EAM, från Kanada i synnerhet, men även många komponister över hela världen finns representerade i deras skivkatalog. Den prestigefyllda etikettens senaste utgåva bär titeln Topographies och innehåller fem verk av kanadensaren Martin Bédard (f. 1970).

Albumet inleds med stycket Grand dehors (2011), där en väsentlig del av ljuden har hämtats från fängelseceller. Det berättande idématerialet består i två kontrasterande element, frihet respektive fångenskap, som gestaltas i ljud genom häftiga, forcerande rörelser mot trankilt kontemplativa fält. De gestiska kvaliteterna kan således tyckas representera frihet, medan de meditativa fälten uttrycker isolation. Detta är dock inte entydigt, eftersom upplevelsen är subjektiv och ljudmaterialet rör sig mellan många olika nivåer av komplexitet och rörelse. I början av verket uppmärksammar jag ett gnisslande och ekobullrande ljud som konnoterar upplevelsen av att dörren till en fängelsecell öppnas eller stängs. Detta utgör vidare centrum för min lyssning i denna, understundom högt tempodrivna, bio-för-örat. Ljuden av fängelseceller återkommer i olika skepnader – bearbetade, uppklippta liksom obehandlade – och accentuerar omsider intrycket av fångenskap. För mig når den frihetsberövande aspekten sin kulmen i de sekvenser av ihärdigt upprepande buller; väggarna kryper sakta inpå mig och upplevelsen av tunnelseende tar vid. Mot slutet planar verket ut, söker sig till lyssnarens inre och en känsla av acceptans gentemot världsalltet infinner sig. Jag leviterar knappast, men den gamla fängelsecellen är inte längre lika påtaglig.

Efterföljande stycke, Topographie de la noirceur (2004), får funktionen av ett litet intermezzo på närmare fyra minuter. Under en lyssning av hela albumet kan stycket passera ganska obemärkt, men fungerar bra som ett avbräck mellan två längre kompositioner. Inspirationen till verket har hämtats från Aleksandr Zinovyevs roman Notes of the Nightwatchman, vilket resulterat i en dynamiskt utmanande ljudpromenad genom ett främmande landskap.

Tågljud är väl förankrat i den konkreta musikens historia, där det mest kända exemplet torde vara Pierre Schaeffers Étude aux chemins de fer från 1948. Det är onekligen ett tacksamt material att arbeta med – friskt fläktande och robust, fullt av rörelse och rytmik – vilket också lockat många komponister, varför man som lyssnare kanske ställer särskilt höga krav. Bédard har emellertid lyckats fånga min uppmärksamhet med verket Push & pull (2010). Här befinner sig tåg i rörelse – fram och tillbaka – mellan stadier av stillastående, det vill säga mellan ”push” och ”pull”. Periodisk rytmik reser sig, permuteras och försvinner ut i olika riktningar. Detta ställs, inte olikt med förfarandet i Grand dehors, mot meditativa, utdragna klanglandskap. I bookleten redogör tonsättaren för inspirationen till stycket och anger, utöver tåg, en låt med hans förmodade ungdomsidoler, den progressiva rockgruppen Rush. Först ryggade jag onekligen tillbaka lite över denna, till synes överflödiga, information. Men faktum är att Bédard faktiskt hittar en entusiasmerande metafor – tågets framåtskridande rörelse, mellan stadier av stillastående, kan härmed liknas med situationer som alla människor går igenom i livet. Det stillastående kan liknas vid en automatiseringsprocess, medan framåtskridandet står för något som bryter upp och potentiellt leder in på nya vägar. Således kan lyssnaren, i bästa fall, inspireras till ett mer uppmärksamt lyssnande och detta verk är särskilt värt ansträngningen.

När jag befinner mig på skivans fjärde spår tenderar ljudupplevelsen att bli jämntjock. Jag tänker mig först att det krävs en paus, men vid återkommande besök känner jag fortfarande en viss mättnad. Métal fatigue (2012) utgår från metall som ljudmaterial och ”fatigue” är en process som förändrar egenskaperna i ett material under tryck, vilket sker i flera steg. Kompositionen öppnar med ett myller av sönderbrutna ljud som befinner sig i ständig förändring. Jag upplever dock vissa problem med den högteknologiska ljudbilden. Det preciösa förfarandet stör sikten och får mig istället att längta efter riktiga, obehandlade metalliska klanger. Verket genomgår flera strukturella förändringar i enlighet med idén, men jag har vissa svårigheter både med klangfärgerna och de glassiga rytmfragment som bryter igenom emellanåt. Det avslutande verket på albumet, Champs de fouilles (2008), tilltalar mig mer än det föregående spåret och särskiljer sig från de övriga styckena genom flera lågmälda partier med vackra harmonier. Stycket har något av promenadformen, men inte lika påtagligt som i Luc Ferraris formidabla Music promenade; snarare synes Bédard anspela mer på drömtillstånd, vilket är särskilt tydligt i den sista sekvensen.

De fem verken på Topographies uppvisar ett habilt bio-för-örat som också har sina retoriska förtjänster i en tydlig och klar relation mellan idé och ljudande gestaltning. Bédards mimetiska förfarande innebär en dundrande inledning som pockar på lyssnarens uppmärksamhet, vilket åtföljs av ett dramatiskt förlopp, dominerat av en förkärlek till kontrasterande element. Styckenas avslutande del uppfattar jag sällan som sammanfattande, utan snarare leds lyssnaren in på en ny, potentiell väg, vilken ofta får en renande verkan. Bédard har funnit sitt eget uttryck, även om jag kan tycka att styckenas form och struktur är en konsekvens av den institutionella apparat som präglar samtida EAM och akusmatisk musik i synnerhet. Samtidigt finner vi en lockande omedelbarhet och stringens, fri från spatiala hyperboler och dylikt bjäfs. Martin Bédards styrka som akusmatisk komponist blommar ut och når sin höjdpunkt i verken Grand dehors och Push & pull, där han formligen stansar in intressanta upplevelser liksom funderingar hos lyssnaren.