Élektrophonie (France) will present the 8th “Nuit bleue” on July 11, 2009 at Saline Royale in Arc-et-Senans (France). Many works are programmed during the “Nuit acousmatique” concert: Cyclo by David Berezan, Premières traces du Choucas by Francis Dhomont, Champs de fouilles (Excavations) by Martin Bédard, Voix de l’aurore by Ingrid Drese, L’escalier des aveugles by Luc Ferrari, Dancing on the Edge of Silence by Monique Jean and many others. A portrait of Patrick Ascione will also be presented on the same night during the “Cinéma pour l’oreille” concert.

The audio installation Solo de musique concrète pour 6 pianos sans pianiste by Érick d’Orion will be presented from June 25 to July 24, 2009 as part of the 7th City Sonics festival in Mons (Belgium).

Dufort has avoided the Stockhausen Trap by being more interesting in reality that in theory. And rarely does new music swing so subtly. While few electronic compositions have managed to charm us the way Ligeti’s Artikulation did, Dufort’s 2008 disc has a rare meta-rhythmic feel that uplifts the listener. Using all the well-travelled blips and bleeps we expect from this genre, there is a brilliant undercurrent of movement happening in all this disc’s seven enthralling tracks. Though the composer chose to release this formidable recording in DVD format (which means it may not work on your stereo), it’s worth the trouble of hooking up your laptop to your best speakers. Dufort knows how to wrangle certain unrefined electronic timbres effectively, and the listener is never forced to wade through periods of moribund portent. The flow of the recording and its occasional bits of instrumental work have an unquantifiable beat that operates on a semi-unconscious level.

Pervading the larger canvas is an eerie humanity that does not become boring or repetitious. Small episodes of bloopy electronic material seem to be talking directly to the audience. Verbal defenses of Matériaux composés do not seem to suffice when we confront its visceral communicativeness. This disc may be likened to sacred soundscapes for the Information Age.

Visst har man ibland bestämda minnen av saker någon annan har gjort eller sagt där det senare visar sig att det faktiskt var en själv det handlade om? Visst har man ibland bestämda minnen av hur en plats låter, hur en specifik dörr låter när den öppnas eller stängs eller kanske hur ett visst porslin låter när man använder det? Ljuden vistas i vårt medvetande lika mycket som bilder, begrepp eller erfarenheter gör det. I ett fotoalbum går det att bläddra, se och känna igen. Men hur långt utanför bildens ramar sträcker sig minnet? Det blir allt mer diffust, kanske rentav fabricerande när man börjar pussla ihop ett och annat. Tänk om man hade ett liknande album för ljud där man sätter sig för att lyssna på det man registrerat eller upplevt. Minnena blir nog ganska snart mycket oklara och rentav främmande. Mina minnen tillhör mig, men vad innebär “mitt” i detta fall? Inom oss bär vi även det okända, det andra.

Minnets “jag” är inte bara en psykologisk eller filosofisk fråga, det kan också undersökas musikaliskt. Den kanadensiska elektroakustiska tonsättaren Jacques Tremblay har på skivan Chroniques d’une séduction sammanställt en liten svit av tre verk som kretsar kring temat minne och “annanhet” (otherness). Det första stycket, Espresso espressivo (2003-2004), består av ljudmaterial från en espressomaskin mixade med ljud från ett café. Det förefaller kanske banalt, men Tremblays känsla för rytm och sammanfogning gör att stycket blir både suggestivt och humoristiskt, nästan på gränsen till science fiction-film när ljudet av bryggprocessen förstärks och accentueras.

Den andra kompositionen, L’énigme anima (1997, 2001), är däremot mindre lekfullt med en starkare koncentration på kompositoriska element där Tremblays bakgrund som klassisk gitarrist framträder. Stycket kretsar tematiskt kring medvetandet och undermedvetandet, persona kontra anima. Som en slags musikalisk dialog fungerar det, även om det stundtals påminner alltför mycket om Berios sextiotalsverk. Men den bifogade essän som anger någon psykoanalytisk utgångspunkt går mig däremot helt förbi.

Det sista verket Empathies entropiques (1998-2001) som är uppdelad i åtta stycken imponerar mest. Trots sina 47 minuter sitter man skärpt och lyssnar till morfologiska förändringar och splittingar av ljud, händelser och berättelser på både kända och påhittade språk. Det är inte bara minnets utan också drömmens process som föreställs i verket, dvs. förutsättningslösa synteser av sådant som i det vakna livet skulle framstå som fullständigt osannolikt, osammanhängande eller absurt. Narkotiska hörselhallucinationer och rena elektroniska ljud uppblandas med en slags katalog av stadsljud, konversationer, barn, skratt och buller. Vissa situationer blir hotfulla, andra lockande eller bara estetiskt tilltalande.

Detta är Tremblays andra skiva. Den första, Alibi, släpptes på samma kanadensiska bolag Empreintes Digitales för drygt tio år sedan. Det tar med andra ord lång tid mellan varven. Och det hörs att Tremblay har lagt ned mycket arbete bakom verket. Hoppas att det inte tar lika lång tid till nästa. Intressant, grävande elektroakustisk musik växer inte på träd nuförtiden.

On June 11, 2009 at midnight, Philippe Le Goff will be the guest at Tapage nocturne, a radio program on France Musique hosted by Bruno Letort. The programme will remain online for one month.

Gilles Gobeil will participate at the next_generation 3.0 festival which will be held from June 10 — 14, 2009 at ZKM in Karlsruhe (Germany). This festival presents works of more than 20 studios of electroacoustic music situated mainly in Germany. Gobeil, who is in a 2-month residency at ZKM, will represent the Conservatoire de musique de Montréal by presenting a concert on June 14 at the ZKM_Kubus. On the programme: his work Les lointains noirs et rouges as well as works by ex-students of the Conservatoire Pierre-Marc Beaudoin, Jean-François Blouin and Olivier Girouard.